sneckanz

Hur fort blir lönnarna gula,

som lyser vår vandring i parken.

Att dö är att resa en smula

från grenen till fasta marken.

Plötsligt slocknar en låga

som värmt och som givit allt,

ett ljus blåses ut och hastigt

känns allting isande kallt.

Någonting brister stilla,

en röst och en sång dör ut

och strax förnimmer man tydligt

att ingeting är som förut.

Ibland liksom hejdar sig tiden att slag

och någonting alldeles oväntat sker.

Världen förändrar sig varje dag

men ibland blir den aldrig densamma mer.

Du är inte här men jag kysser Din kind.

En kyss jag sänder med smekande vind.

Öppna ett fönster, ställ det på glänt

den vind som Du känner är kyssen jag sänt.

Mitt hem är där på den andra sidan stranden

där livets timglas ej rinner ut

och ej till avsked man räcker handen

ty himlens glädje tar alldrig slut.

När min sista stund månd vara

uppehåll mig med din hand

låt min ande salig fara

hädan till ditt fröjdeland.

Öppna du mig livets dörr

och till Faderns hus mig för

milde Herre Jesus Kriste

jag din kärlek aldrig miste.

,

Kanske kan skrivas om lite.

Jag skall gå genom tysta skyar

genom hav av stjärnors ljus

och vandra i vita nätter

tills jag funnit min Faders hus.

Jag skall klappa så tyst på porten

där ingen mer går ut

och jag skall sjunga av glädje

som jag aldrig sjöng förut.

En gång skall du vara en av dem

som levat för längesen

Jorden skall minnas dig

såsom den minns gräset och skogarna

det multande lövet

såsom myllan minns

och såsom bergen minns vindarna.

Din frid skall vara oändlig såsom havet.

Du var solen i vårt liv.

Din kärlek, styrka och vänlighet

har givit oss allt i livet.

Med fyllda segel i solnedgången

min farkost glider mot fjärran land.

Där väntar vilan, där tonar sången

där somnar vågen vid vänlig strand.

Strö mitt stoft i vindens dans

bland några blommor någonstans.

Kan hända ger det liv på nytt

åt någon stjälk vars liv har flytt.

Allt vad Du lidit vi ej nog förstått.

Vi stod vid Din sida så hjälplösa blott.

Vi ville så gärna behålla Dig kvar.

Men Ditt livsverk på jorden fullbordat var.

Säg inte att ingeting blir kvar

av den vackraste fjärilen livet gav!

Om fjärilen måste gömmas i grav

är ändå den svindlande flykten kvar!

Den dagen jag går för att ej vända åter

jag vill att ni minns mig precis som jag var.

Det blir bara värre mina kära om ni gråter

för ingen kan ändra det ödet vi har.

Den dagen ni står här och kanske mig saknar

jag vill att ni lever och livslusten har.

Mina kära. Jag vill att ni vaknar och lever

de dagar, den tid ni har kvar.

Nu är det höst och de

gyllene fåglarna flyga hem

över djupblå vatten;

på stranden sitter jag

och stirrar

i det granna glittret

och avskedet susar genom genarna.

O ljuvliga land,

där gråten ej rinner

som timglasets sand,

där rosen ej vissnar,

där fågeln ej dör,

där lyckan är klar

som kristall, men ej skör

där intet skall fattas,

blott sorgen som tär

och plågar oss här.